Det otäcka

av Daniel Tegenrot

Lily stod framför fönstret med utsikten mot havet. Trädgården var vit och tyst av snön, men havet rörde sig. Havet rörde nästan alltid på sig. Ibland kröp det upp över de vita stenarna som täckte stranden innan det drog sig försiktigt tillbaka igen, ibland vrålade det och reste sig högt mot himlen bara för att falla till ytan igen med en smäll. En svag sol gömde sig bakom de tunga, grå molnen som hängde över det lilla huset vid havet där Lily och hennes pappa bodde.

Lily fick stå på tå för att nå upp till fönsterbrädet. Hon hade sina varma strumpor på sig som hon tyckte om att sladda omkring i huset med. Det var ett litet och trångt hus. Rummen var små och tätt möblerade och det var lågt i tak, men där på övervåningen, var det luftigare. Där, mellan sovrummet och trappan, var den bästa ytan i hela huset att glida på. Särskilt när hon hade de tjocka ullstrumporna på sig. Hon brukade ta fart från heltäckningsmattan i det rosa rummet där de sov, och glida genom vardagsrummet, hela vägen till kontoret i andra änden.

Den svarta lådan på bordet i hörnet av rummet var en teve. Hennes pappa kallade den för tjockteven. Mitt emot den stod två fåtöljer som de satt i om kvällarna. För att byta kanal fick man krypa ned på golvet framför teven, annars kände den inte av signalen från fjärrkontrollen. Golven knarrade överallt i huset. Alla möbler var slitna och såg ut att ha tillhört en gammal person för länge sedan.

Lily tyckte trots allt om huset. De hade bara bott där några veckor så det fanns fortfarande mycket att upptäcka. Till skillnad från i Stockholm hade de nästan inga grannar. Huset låg längs en lång grusväg som ledde från landsvägen upp mot kullarna. Vid kullarna tog vägen slut. Det enda grannhuset låg nere vid landsvägen, men det var ett sommarhus. Där bodde det bara folk på somrarna.

Det var aldrig några bilar på grusvägen, men från vardagsrummet på ovanvåningen kunde hon titta på bilarna som åkte förbi nere på landsvägen. Det var hundra meter till landsvägen och hundrafemtio meter till havet. De brukade promenera längs havet nästan varje dag. Lily hade hittat fem helt genomskinliga stenar på stranden. Hon hade hittat några vita stenar med hål igenom också. Hennes pappa hade sagt att det gick att göra halsband av stenarna med hål i. Alla stenar hon hittat låg i en skål på köksbordet.

Trädgården som huset stod på var inte bara hem åt dem, utan även åt en fasan som brukade spatsera omkring ute på tomten. De hade börjat lägga ut frön åt fasanen, på en tallrik som stod en bit från trappan så att Lily kunde se den från fönstret. Tallriken såg ut att vara tom. Fasanen var säkert hungrig. Det var kallt ute och då hade fasanen svårt att hitta egen mat. Det hade hennes pappa sagt. Han satt på andra sidan dörren till kontoret och jobbade. Lily tänkte att det var bäst att inte störa honom.

Hon sprang nedför de hala trapporna på sina ullstrumpor och in i köket där hon fyllde händerna med frön från fröpåsen. Hon sprang ut i hallen och försökte kliva i sina skor, men det var svårt när hon hade händerna fulla av frön, så hon lade dem i en liten hög på golvet och satte sig ned. Hon tryckte in fötterna i skorna och knäppte kardborrebanden. Hon öppnade dörren och skyndade sig med att plocka upp fröna från golvet igen. Det var viktigt att inte hålla ytterdörren öppen för länge för då blåste det in kall luft som gjorde att huset frös. Hon fick med sig det mesta av fröna och stängde dörren bakom sig.

Det var kallt ute. Hon hällde ut fröna på tallriken och såg sig omkring efter fasanen, men den var inte där. Längst bort i änden av trädgården stod en stor björk. När våren kom skulle de plantera ett träd i närheten av björken och det skulle bli Lilys träd. Hon gick bort till platsen där hennes träd skulle stå. Hennes pappa hade satt en pinne i backen för att markera platsen. Hon försökte rucka på pinnen men den var fastfrusen i marken. Tänk att hon skulle få sitt alldeles egna träd. Det behövde bara bli varmt ute först. Det gick inte att odla något på vintern.

Plötsligt hörde hon små fötter i snön bakom sig. Hon snurrade runt. Bakom gästhuset stack fasanen fram sin lilla näbb för att se om kusten var klar. Lily blev så glad att hon ropade.

— Fasanen! Fasanen!

De fick syn på varandra och fasanen vände snabbt och kilade iväg in bakom gästhuset igen. Lily sprang efter.

Väl runt hörnet saktade hon ned och började smyga. Hon såg den färggranna fågeln inne i de glesa, bladlösa buskarna där den försökte gömma sig. För varje steg Lily tog, tog fasanen också ett. Hon smög för att inte skrämma den. Kanske om hon kom tillräckligt nära kunde hon klappa den, och kanske skulle de då bli vänner. Lily kom närmre men fasanen fortsatte in i skogen. Lily sprang efter.

— Vänta, vänta! Spring inte iväg hela tiden.

Lily skyndade sig efter fasanen, genom buskarna och under träden hela vägen tills de nådde en glänta med en liten kulle som solen lyste ned på. Framför kullen vecklade fasanen ut sina vingar och flaxade ljudligt iväg över gläntan och vidare genom skogen, tills Lily inte längre kunde se den. Hon sprang upp och ställde sig på kullen. Hon fick ha handen för pannan för att se något, för solen sken starkare nu. Den var på väg ned bakom träden.

Hon hade gett upp tanken på att fågeln skulle komma tillbaka när hon insåg att hon inte kände igen sig. Hon snurrade några varv medan hon letade efter ett riktmärke, men hon såg varken vägen, havet eller huset åt något håll. Hon såg inga träd som hon kände igen heller. Allt såg likadant ut. När hon förstod att hon var vilse, började hon gråta. Hon visste att Det otäcka bodde i den här skogen. Det var inte framme nu för Det otäcka gillade inte ljuset, men solen var på väg ned. Snart skulle det mörkna.

Hon torkade tårarna och valde ett håll på måfå som hon började gå åt. Hon tänkte inte på det, men hon gick i samma riktning som fasanen hade flugit. Bort från huset. In i skogen.

Gillade du kapitlet? En kaffe håller skrivandet igång.

Ge författaren en kaffe